❤️STEGEN FRAM TILL STARTLINJEN❤️

Jag minns så väl den varma dagen i våras när jag med darriga händer plockade upp min telefon för att göra det där samtalet som jag borde gjort för så längesen.
Jag hade äntligen tagit mig till den punkten i livet där det tillslut inte längre fanns några ursäkter kvar att inte göra det.
Den otroligt långa kampen som dagligen hade pågått under alldeles för lång tid, den skulle äntligen få ett slut. 

Allting började ett år tidigare. Eller egentligen flera år tidigare, men det var året innan jag drabbades av en total huvudverk och allting sakta kom ikapp. 
 Det var inte en sån huvudverk som försvann efter några tabletter och med lite sömn, Inte heller det klassiska "migränanfallet" som med jämna mellanrum kröp på och förstörde hela dagar, speciellt när det var som minst välkommet. 🧠
Denna smärta var något jag aldrig tidigare upplevt och den blev en tydlig påverkan på hela min livssituation, både privat och på jobbet. 

Jag vaknade mitt i natten, smärtan i huvudet och nacken var så pass brutal att jag var tvungen att gå ut och ringa till 1177. 
När kvinnan i andra änden svarade, och jag skulle försöka mig på ett utlåtande om hur jag faktiskt mådde, då hände någonting jag aldrig tidigare upplevt. allting bara svartnade. Det var som att hela kroppen stängde av och allting bara zoomades ut och jag tappade fullständigt kontroll på min egen kropp och mina tankar.  
Känseln i mina armar och fötter försvann succesivt, och tillslut kunde jag inte  få fram ett enda rimligt ord från mina läppar. 
Rösten från kvinnan i andra änden blev mer och mer otydlig och jag hörde tillslut inte ett enda ord av vad hon sa.
Jag trodde helt seriöst att jag skulle dö där och då.      Känslan av att inte kunna ta tillbaka kontrollen på mig själv, den var vidrig, obehaglig och fullkomligt fruktansvärd. 

Jag minns vissa ord från henne, jag minns att hon ville ringa ambulans och hon frågade om jag var ensam hemma.  🚑       Men istället för att försöka svara på hennes frågor var det enda jag kunde fokusera på, att  inte falla ihop i en hög på marken under mig.
  Jag var ju inte klar i livet nu, jag hade ju barn att ta hand om, jag hade min familj som behövde mig, och jag var absolut inte redo att bara försvinna ifrån allting utan ett rättvist avslut. 
Det kan låta fruktansvärt överdrivet, men i den stunden hann jag tänka otroligt många märka tankar samtidigt, och eftersom jag inte själv förstod vad som hände agerade jag efter känslan som uppkom. 
 
Jag vet att jag innan samtalet, efter att jag gått upp mitt i natten när alla andra sov, hade stoppat i mig en och annan smärtstillande tablett i hopp om att försöka få den värsta smärtan att försvinna.💊
När tabletterna väl kickade in och sakta gjorde sitt jobb, kändes det helt plötsligt rätt bra igen.🙏
Paniken la sig, axlarna sjönk, och jag blev mer och mer människa igen. 
Dum som jag är så är ju detta tyyvärr ett typiskt beteende ifrån mig.
 Så fort något känns lite bättre, så behöver jag ju inte längre någon hjälp. Kanske är man som person alldeles för stolt för att be om hjälp, eftersom man alltid bara vill hjälpa alla andra, eller så är man som jag tror, TOTALT livrädd att tillåta sig själv inse att man faktiskt lider av ett icke fungerade beteende. 
 
Jag hade alltså precis suttit i telefon med en sjuksköterska, samtidigt som jag en tidig morgon vaknat och på grund av brutal smärta drabbats utav en total panikattack, men ändå satt jag bara några minuter senare och tyckte att allting var under kontroll.
Tyvärr så varade inte den kontrollen för alltid, och i detta fallet varade den inte mer än några timmar.  ⏱️

Dagen efter åkte jag in till akuten, det var en lång dag med tester, röntgen, hundratals frågor, och tusentals tankar som snurrade, och det var omöjligt att sortera tankarna rätt. 
Utbränd. 
Svaret läkaren gav mig var att jag blivit totalt utbränd.  
Det blev rekommendationer på  sjukskrivning, men det följde också med en rejäl  bunt med piller hem, som skulle hjälpa mig att sova.

Där gjorde jag mitt första stora misstag.
Jag lyssnade inte, jag tog inte åt mig, och jag struntade totalt i läkarens utlåtande och rekommendationer.
Jag hade absolut inte en tanke på att sjukskriva mig, och jag var absolut inte mentalt redo eller förberedd för det heller.
Tanken på att sitta hemma och "återhämta" mig och göra så "lite som möjligt" skapade bara en ännu högre stress för mig just då. 
Kanske för att jag inte hade vare sig kapacitet eller självinsikten att faktiskt ta det lugnt och återhämta mig.
Eller för att jag är en högpresterande person som fastnat i ett dåligt beteendemönster som innebär att jag alltid måste vara sysselsatt för att inte bryta ihop. 

Jag har levt i för hög stress under alldeles för många år. Resan från en trygg barndom till ensamstående NPF mamma, Resan från högpresterande till utbränd i kombination med känslan av totalt misslyckande som mamma, sambo, arbetskamrat, dotter, syster, och som person över lag, det är en fruktansvärt vidrig känsla som är omöjlig att koppla bort. 

förmodligen gjorde jag samma misstag som många andra, jag la i en högre växel och fortsatte i samma höga, orimliga tempo som jag alltid gjort, dag ut och dag in.
Det var där jag lät allting gå alldeles för långt, det var starten till att jag missade alla varningssignaler på vägen, och hade fullt fokus på allt annat än att ta hand om mig själv.

Jag hade ett relativt nytt jobb, jag var mitt uppe i en utredning för mig son, jag hade flyttat ifrån staden där jag växte upp, men jag var ändå nöjd med hur livet såg ut och nöjd med miljön jag befann mig i. Men att vara lycklig och tycka det du gör är kul, det ger ingen garanti för att inte bli sjuk av stress.

Nästan ett år senare blev varningssignalerna som jag blundat för, till slut omöjliga att undvika.
Jag har alltid varit en rörig person som haft en inre stress som tyvärr skapat en mindre charmig personlighet där jag ofta tappar bort saker, gör slarvfel, eller bara glömmer att stänga av kaffekokaren innan jag åker i väg.🤦‍♀️
Men för mig fick det en snabb och ganska brutal vändning, för mig satte det sig enormt mycket på minnet, men även dom varningssignalerna passerade mig obrytt förbi.
 
Men när man åker för att handla mat i affären och kommer hem utan matkassarna, eller när man hittar sina nyckar i kylskåpet, eller har glömt av vart man parkerat bilen, ja då börjar till ock med jag att reagera på mitt beteende.
Men för mig krävdes det ändå lite till för att erkänna, ge upp och bryta ihop.
Jag behövde vänta in den totala psykiska kraschen. Den som fick mig att gråta var och när som helst på dygnet utan någon som helst anledning, den som fick mig att tappa aptiten, sömnen men kanske framförallt den kraschen som också fick mig att bli en person, och framförallt en mamma som jag själv inte tyckte om och var stolt över. 

Jag minns så väl den varma dagen i våras när jag med darriga händer plockade upp min telefon för att göra det där samtalet som jag borde gjort för så längesen.
Jag minns min nervositet, jag minns att jag var orolig för att inte bli tagen på allvar, eller att bli underskattad och idiotförklarad.
Det tog inte mer mer än 1 minut in i samtalet, innan jag totalt bröt ihop i tårar och allting släppte. 💣
Alla känslorna som jag så länge hade tryckt undan gick inte att stöta bort mer.
Jag var så otroligt stolt efter det samtalet, framförallt lättad att jag äntligen vågade ge upp och visa mig svag. Men trots att jag kände och trodde att jag var klar där, hade jag bara tagit mig fram till startlinjen.

Jag har fått lära mig att förstå att jag aldrig kommer bli den jag var innan jag krashade, det handlar om att lära sig se signalerna i tid, och framförallt hitta ett tillvägagångsätt som funkar för just mig.
  Jag kan säga att jag har varit där, jag har tagit mig igenom det, men jag står samtidigt mitt i det.❤️‍🩹
Jag är långt ifrån läkt och klar, och jag är absolut inte ett bra exempel för andra, men jag vill och vågar tro att jag ändå kan bidra med något till alla dom som står mitt i en osäkerhet i hur man ska agera och bete sig, och framförallt se på sig själv. 
Jag vet dock exakt vad jag borde göra, men att genomföra det är en total omöjlighet som jag fortfarande, dagligen krigar med. 

Utmattnings syndrom, utbrändhet, utmattningsdepression, hjärnstress eller depression, orden är många och det finns betydligt fler. Men oavsett vad du väljer att kalla det så har orden exakt samma grundprincip. Det är olika definitioner på vad som händer i hjärnan när den utsätts för långvarig stress.

Det blir allt vanligare att folk drabbas utav utmattnings syndrom, men det allra vanligaste är bristen av kunskap kring utmattning. Det finns många olika typer utav stress, och ingen stress är "fel" att känna eller må dåligt över. Men tar du ledigt, och återhämtar dig och snabbt kommer tillbaka igen, är det inte ett utmattning syndrom. Det finns också en mängd olika varningssignaler när vi pratar om vägen från "normal" stress till total utbrändhet.
Till exempel så blir minnet påverkat, koncentrationsförmågan blir påverkat, kortfattat så tål man inte lika mycket, man blir helt enkelt "affekt labil, alltså väldigt lättirriterad och det blir en snabb växling mellan olika känslor. Men även huvudverk, yrsel, hjärtklappning och en orolig mage är tydliga tecken på att du förmodligen är väldigt nära, eller redan befinner dig i en utmattning som kommer bli svår att bromsa. 
Låt oss bara förstå att vi alla någon gång kommer att bli drabbade, antingen du själv eller någon i din närhet. Försök ta vara på din återhämtning och våga vara öppen med hur du mår och känner, för ur ren personlig erfarenhet är det en total omöjlighet att ta sig igenom det ensam.