❤️FLICKOR OCH DIAGNOSER❤️ 

Om vi skulle prata lite om flickors diagnoser i jämförelse med pojkar. 🙅‍♂️🙅‍♀️
 
Här finns det otroligt mycket frustration hos föräldrar, förskolor, skolor men också inom forskningen.

I min värd är det jättekonstigt att det skrivs så mycket om skillnaden mellan killar och tjejer, men trots det så blir det aldrig någon förbättring inom psykiatrin. Flickors ADHD-symtom identifieras betydligt mer sällan än hos pojkar, och anledningen kan bero på att flickor generellt har en annorlunda symtom-profil än vad pojkar har.
Exempelvis har flickor färre hyperaktiva/impulsiva symtom, och även färre symtom totalt.
Däremot är ångest och depression betydligt vanligare hos flickor än hos pojkar.
vanligtvis i vuxen ålder eller i tonåren, men tyvärr utspelar sig det här måendet även i alldeles för ung ålder!
Lägre självkänsla och omfattande relationsproblem är också viktiga punkter att lyfta när vi ska titta på flickors problematik inom NPF-diagnoser.
MEN flickor har faktiskt en bättre förmåga att kompensera svårigheter än vad killar har i sin diagnos-problematik. Men eftersom killar oftast i alla fall enligt min erfarenhet med Elias, som har det stora H:et i ADHD, (hyperaktivitet) så syns och hörs dom ju betydligt oftare, och generellt är det mer bråk, stök och en konstant stressnivå omkring dom hela tiden.
Tjejer däremot kanske sitter mer i sin inre fantasi och pillar i håret, tuggar på pennan, eller bara dagdrömmer och är helt i sin egna lilla värd.
Alltså inget som någon lägger märke till, eller åtminstone ingenting som stör andra i deras omgivning. Men problematiken och känslorna på insidan är ju fortfarande densamme som hos killar.

För det är faktiskt så att i stället för hyperaktiviteten så har "vi" flickor uppmärksamhets svårigheter, alltså flickors hyperaktivitet kan vara lite mer subtil och därför inte lika synlig. Det handlar mer om en inre rastlöshet i stället för att springa omkring överallt. Det kan ju också utspela sig i form utav att vara alldeles för högljudda, vara alldeles för kortfattad, ja att vara "totalt gränslösa".

Oftast är funktionsnedsättningen värre för flickor än för pojkar, trots det diagnostiseras dom senare och i betydligt mindre utsträckning!
En förklaring till detta kan vara att dom kämpar betydligt hårdare att dölja sina svårigheter och dom är också väldigt bra på att göra det.

Min lilla flicka Alexandra har fått en remiss skickad till BUP från BVC, vi inväntar nu första samtalet, och väntan är otroligt lång som mamma. jag har ju genomgått denna utredning en gång tidigare och nu i efterhand har jag ju fått ett helikopter-perspektiv på vilket kämpande och krigande det är, inte bara för barnen i sig, utan även för mig som mamma. Jag bävar för att genomgå en utredning till, speciellt med min dotter där jag känner att jag inte alls har lika bra koll som jag haft på Elias. 
 
Någonting som jag märkt tydligt ifrån andra runtomkring är att dom nästan blivit lite chockade eller" överraskade" att jag tillåtit att det skall skickas en remiss. "ska det vara nödvändigt" "bara för att Elias har det behöver inte hon ha det" "jag ser inga likheter i deras beteenden"

Så hur ska jag "stå till svars" för att folk runtomkring tycker jag gör fel? Det är väl ändå jag som i slutändan är mamma? Det är väl jag som får uppleva dom "verkliga" beteendena, jag som får följa utvecklingen, och jag som ser framgången. Men det är ju också jag som får vara en del utav varje sekund av hennes motgångar och svårigheter, och det finns INGEN som kan säga något annat! 🤷‍♀️
 
Jag tror att det bästa är att bara stänga av, sluta lyssna och ta åt sig, framförallt lita på sig själv och börja agera utifrån känslan man byggt upp. Det är  viktigt att tro på sig själv, och det är superviktigt att lyssna på sin magkänsla.

Diagnosen är också ärftlig och det är med stor sannolikhet att fler än ett syskon får en diagnos. 
"om du misstänker att din flicka har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ska du lyssna på din magkänsla och våga söka hjälp, så att din dotter får hjälp snabbt"

Jag ser så många likheter i mina barn som inte andra gör. Tyvärr har kanske Alexandras svårigheter inte varit super tydliga, men det kan ju bero på att jag har haft fullt upp med Elias utredning och hans svårigheter, vilket har gjort att jag totalt blundat för hennes sätt att agera och visa sina svårigheter och sin problematik.
Som sagt, det är jättesvårt att se  diagnoser hos flickar och i min värd, JUST därför det är ännu viktigare att lyssna på magkänslan i stället för att lyssna på alla andra, och faktiskt söka hjälp.

Jag tror också att det är ganska vanligt att flickor hamnar mellan stolarna hos oss vuxna tyvärr, jag kan ju enbart se utifrån mig själv och utifrån mina barns uppväxt, och hur jag faktiskt själv har agerat i olika situationer. vilket ofta är långt ifrån bra!
Men med pojkar är allting så tydligt, dem hörs, dem syns och dem skapar kaos och explosioner, medan min lilla flicka sitter med samma frustration och samma känslor, men får inte alls samma uppmärksamhet från mig.🙄❤

Det blir inte bättre och lättare heller, ju längre tiden går.
Eftersom flickor lider utav en prestations problematik och har en uppmärksamhetsstörning blir det OFTAST otroligt kämpigt i skolåren för dom.📖

Jag kan själv minnas hur jag satt vid vårt köksbord ute på Hönö när jag var i yngre tonåren, jag minns speciellt en kväll när jag suttit i timmar och tårarna bara föll ner från min kind, jag hade pluggat så länge och så hårt tills jag totalt bröt ihop.
jag minns att min pappa tog alla mina böcker ifrån mig och sa att jag måste sluta läsa och bryta av med någonting annat, för jag skulle ändå inte lära mig någonting när jag var så trött och slutkörd.
Jag minns hur mycket jag kämpade för mina betyg, och för mig var det otroligt viktigt att vara bättre än min bror, och att få mina föräldrar stolta, men det var ju nästan dömt att misslyckas med det, eftersom min bror hade betydligt enklare för sig i skolan, han kunde skumma igenom ett kapitel, eller läsa glosorna en gång, så fastnade dom där, i hans lilla pannlob. 🧠
Men det ingen annan förstod då, och förmodligen aldrig kommer att förstå, är att det lilla "godkända" betyget som jag fick, kom att betyda väldigt mycket för mig.

• ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Alla dom tårarna, alla dom känslorna och all den förlorade tid av glädje, ja det var så jag uppfattade det då i alla fall, den vill jag inte överlämna till min dotter.

Det finns en viktig sak att tänka på, och det är att pojkar utvecklas senare än flickor, och därför är det viktigt att inte jämföra deras "mognadsgrad".
Man får försöka titta på hur jämnåriga fungerar och jämföra med likvärdiga, annars kan det bli väldigt missvisande.
Även när man gör en utredning är det viktigt att psykologerna följer dom skattningsskalor där hänsyn visas till kön och inte bara ålder. MEN eftersom flickor är så bra på att maskera och kompensera sina svårigheter kan man inte alltid stirra sig blind på skalor och dess resultat. Vissa kan tycka att det låter hemskt att skriva så, men eftersom nästan all forskning är gjort på just pojkar, så är både skattningsskalor och tester, skapade efter just deras kön och utveckling.

Så vad händer egentligen med dom flickorna som inte får en diagnos i tidig ålder? Dom som landar mellan stolarna och inte syns?
Ja dem kommer synas någon gång tro mig, dom kommer växa upp, bli starka, helt ostoppbara individer som krossar livets alla hinder för att nå och försöka komma till toppen. Ja åtminstone är det målet för dom och dom kommer aldrig ge upp, dom kommer aldrig sluta försöka "vara bra och perfekta i andras ögon".
Men om du nu har krigat ett helt liv, och slått dig fram för att få höra att du "räcker till" så kommer till slut väggen stå där.❤️‍🩹
Tillslut kommer kroppen säga STOPP, huvudet kommer säga NEJ, och allt kommer falla samman.
Det kommer sluta i en sjukskrivning, kanske följas upp i en depression, eller ett ångest beteende.
Men oavsett, så kommer det vara utslaget till att du en gång var en liten flicka som krigat sönder tills du inte längre orkar mer, och det var aldrig någon som såg det.

Att vara förälder idag är inte lätt, och det har aldrig varit lätt, och det kommer aldrig någonsin att bli lätt, vi kan bara acceptera det, men vi bär ett ansvar som är framtiden till dom vi älskar och lever för. Låt oss ta det på största allvar.
Lyssna på din magkänsla och våga sök hjälp för att underlätta för dom som kämpar mest, för ärligt talat, vad är det värsta som kan hända om du skulle ha fel? 💕