INFERNO-KRIGET❤️ 

En sak vi förmodligen kan konstatera att vi har gemensamt som föräldrar, det är att man inte behöver ha en diagnos för att livet ska vara komplicerat. 🤷‍♀️

Men att vara förälder till barn med diagnoser kräver otroligt mycket tålamod och struktur.
När du befinner dig mitt i livets underbara kaos och det känns som all "skit" kommer samtidigt, så måste du på något sätt "laga flygplanet medan du flyger det". Att vara förälder till ett barn med NPF innebär i stora drag att vi fått ett "övermänskligt uppdrag".
Samtidigt som du ska hantera ett extra krävande föräldraskap, finnas där och stötta dina barn, sköta alla kontakter runtomkring barnet, och vara påläst gällande lagar och stödinsatser så ska du också samtidigt sköta ditt eget jobb och ta hand om dig själv.🧘‍♀️
Vi kan ju redan konstatera att den ekvationen inte riktigt går ihop. Åtminstone inte i längden.
Vi som föräldrar, och jag väljer att skriva "vi" för jag vet, att alla mammor och pappor gör sitt yttersta för att stötta våra NPF barn för att dom ska få en så bra och trygg tillvaro som det bara går.
Men jag vet också att det är otroligt mycket större chans att vi som NPF föräldrar löper större risk att utveckla en egen stressrelaterad ohälsa i väldigt många fall.❣️

Jag skulle ljuga om jag satt här och skrev att det inte är mina barn som får mig att ibland tappa mitt tålamod, och som ofta får mig att bli ledsen eller fullkomligt rasande.
Men jag skulle också ljuga om jag la hela skulden på just mina barn.👶
Det finns så mycket runtomkring som ibland helt glöms bort och som faktiskt är en otroligt svår del att hantera mitt i livets stora kamp.
Framförallt så är det en gråskala som andra föräldrar, skolor och närstående förmodligen inte tänker på eller överhuvudtaget inte är medvetna om, eftersom dom själva inte har just den dagliga problematik i sin vardag. Till största del handlar det inte alltid om svårigheterna att vara förälder till mina barn, utan all samverkan med alla olika instanser runtomkring som dom behöver. Ibland känns det lite som man jobbar som en projektledare utan lön.👩‍⚖️
Habilitering, BUP, läkare, arbetsterapeuter, Försäkringskassa, Socialen, skolkuratorn, rektorn, elevassistenten, pedagogen, och läraren, är bara några på listan av alla dom kontaktnät man behöver komma ihåg, uppdatera och passa tider till.
Utöver detta ska man också hinna med alla "vanliga" vardagssysslor som vi alla krigar för att få ihop, med eller utan barn, med eller utan diagnoser. Ibland kan jag känna mig lite småaktig när jag blir irriterad eller tappar det över dom allra enklaste sakerna i världen, men ibland är det just dom, dom allra enklaste sakerna som bara känns totalt omöjliga att utföra, eftersom just dom enkla små sakerna oftast är det som får allt att rinna över.
Exempelvis så är Elias, som jag förklarat innan, väldigt rutin bunden, och oavsett om jag hämtat honom en sen eftermiddag på nattis (kvälls förskola) då han hunnit äta både mat och kvällsmat och egentligen är redo för sängen) så ska han alltid ha sin havregrynsgröt innan han går och lägger sig. Det är världens enklaste kvällsmat, och det går på 3 minuter att ha den redo på bordet, men ibland känns det som livets tuffaste utmaning att koka ihop den gröttallriken.
Kanske har det varit ett inferno-krig på morgonen (som det oftast är), trasig och ledsen ska man orka arbeta en hel dag, och hålla humöret uppe. Och hur mycket man än krigar med att försöka "släppa" morgonens känselrubbning så är det en total omöjlighet att inte låta det påverka oss.🙄

I alla fall är det så för mig. Och jag tror att vi alla vet att det inferno-kriget på morgonen inte bara gör oss ledsna och frustrerade, utan också totalt utmattade. Och jobbet gör oss också trötta, fast på ett helt annat sätt. Och varför inte krydda dagen lite med att det är en "sån där" dag på jobbet också.🫨
En "sån där" dag, med total stress, allting du gör blir fel, och kunderna bjuder på lite mer utmaning och show än vanligt.

Men när arbetsdagen är slut, så kan du ändå inte riktigt slappna av ännu, för du ska sedan stressa ut i bilen, för att köra och hämta barnen till utsatt tid, och samtidigt försöka att inte låta samvetet ta över att sist ni sågs var ni ovänner, och orden "jag hatar dig mamma" ekar inne i hjärnan TROTS att man vet att det egentligen inte alls ligger någon sanning eller betydelse i det.
Sedan att man gått hela dagen och haft dåligt samvete att man inte agerade mer vuxet i situationen, det underlättar inte direkt. Men Barnen däremot, dom har gått vidare, dom har haft en lång dag av lek och skojigheter och reflekterar inte alls över infernokriget dom var medverkande i tidigare samma dag.
Och det är just dessa dagar, som man har SÅN fruktansvärd lust att kasta den där gröttallriken ut genom dörren!🍵🗯

Det finns så oerhört många olika delar av känslor i att vara NPF förälder, men det är helt omöjligt att lyfta och skriva om alla.
Känslan av att känna sig som en totalt värdelös mamma, känslan av att allting man gör alltid landar fel, känslan av att man har full kontroll på hur man ska agera, och känslan som uppstår när man inser att man faktiskt inte har någon som helst koll över huvud taget. Den känslan gör att man inte längre vet vad man känner. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, för tillslut bara kommer känslorna helt oväntat och bubblar upp till ytan som en liten badbomb som legat i det varma vattnet alldeles för länge.
Men det finns ju också otroligt många fina och lite mer avdramatiserade känslor, och dom är kanske ännu viktigare att komma ihåg och lyfta!
För mig är det faktiskt så att dom gångerna som man haft en otroligt lång period av tuffa lämningar i skolan, perioder av selektivt ätande, mediciner som ska bytas ut, raseriutbrott, söndertuggade kläder, dagliga samtal angående kränkningsanmälningar ifrån skolan, timmar och månader utav planering med bild-stöd, scheman för dagen, ja för att nämna några exempel.
När den tuffa, långa, framför allt intensiva och destruktiva perioden lägger sig. När det helt plötsligt funkar jättebra att lämna i skolan, när maten plötsligt är god igen, när medicinen ÄNTLIGEN gör det den ska, och man en dags paus från tråkiga samtal ifrån skolan. (Ja nu händer ju aldrig dessa exempel samtidigt visserligen) men det är en helt obeskrivlig känsla av glädje och lättnad som rusar igenom hela kroppen, den gör mig så glad och lycklig att jag ler när jag skriver just dom orden, och jag LÄNGTAR redan tills jag nästa gång får uppleva det igen!😍
(sedan att det förvisso tar max 2 dagar innan infernokriget är i full gång igen, och att telefonen är överbelastad utav samtal ifrån skolan, det är ju en helt annan historia)🙄😅

Men det är så viktigt att stanna upp när dom här stunderna kommer, och verkligen njuta av att allt kämpande och krigande har gett resultat, om så bara för en liten stund.
och det är just dessa stunder som vi som föräldrar kan få en liten chans att hitta någon form utav återhämtning och samla lite plus på kontot, för annars finns det inte en chans att vi orkar med nästa tuffa infernokrig.. ❤❤