❤️INLÄGG UTAN TITEL  ❤

Att få dela ett inlägg med er där det inte över huvud taget finns någon som helst tankeverksamhet bakom,
 ingen planering, och där struktur över huvud taget inte infinner sig, det är ovanligt för mig och framför allt för bloggen!
Men för mig personligen känner jag att det är ett enormt steg för mig att sitta här och skriva, rakt ifrån luften utan någon planering om vad "inlägget" ska ha för titel.

Ibland behöver man bara få skriva av sig, liksom vissa behöver prata av sig.
Jag kan nog täcka upp för båda dom personligheterna tyvärr.🙄

Men ni föräldrar till barn med NPF, ni förstår!
Ni förstår att det finns enormt mycket att dela med sig utav, i både i glädje och i frustration.🤯
Det finns Självklart fantastiska stunder där man sitter och ibland blir totalt förbluffad över hur mogna, smarta och fantastiska våra barn kan vara.💕
Men det finns också tyvärr minst lika många stunder eller fler där man inte är lika förbluffad över deras beteenden.

Jag är inne på min sista semestervecka, och jag har redan ett flertal gånger varit nära ett "mentalt break down".
Jag har tre dagar kvar på semestern och det räcker att jag sätter foten innanför dörren efter att ha varit i väg fyra dygn, så kommer ALLA måsten och krav bokstavligen som ett brev på posten.
BUP tid där, LSS möte där, uppföljning medicin, Möte om sprutor, vårdcentralen hit, tandläkaren dit, det tar aldrig slut!

Jag är bara en  otroligt trött mamma som är så sjukt less på att ALLTID behöva boka upp varenda lediga dag som finns, spendera all tid på sjukhusvistelser, BUP besök, medicinsk uppföljning, ja ni som vet ni vet.
Denna sommaren har varit bland det värsta jag varit med om, ändå tog jag inte full semester.

Det är klart att det känns helt fruktansvärt att sitta och skriva dom här orden, men jag skulle ärligt talat ljuga om jag skrev någonting annat.
Ensamstående till två barn med NPF diagnoser, samtidigt som allting annat i livet bara rasar.
Det är inte lätt, eller för att vara ärlig så är det en omöjlighet att hålla huvudet uppe och vara "den" mamman man VILL och kanske borde vara.❤️

Just nu sitter jag här och bara hoppas att allting ska bli enklare, att jag av ren magi ska finna styrka i att vara den mamman som mina barn behöver när skolan startar, när kompisar skall komma på besök, när läxläsning måste utföras.
Och att jag också kan finna någon form utav glädje i att fortsätta kämpa dagligen, att tårarna blir färre och skratten fler.

Och tolka mig rätt i det i det jag skriver, mina barn ger mig otroligt mycket glädje och skratt,
men att vara ensamstående till två energi-barn, i start fasen utav medicinering, ADHD som totalt krockar med AUTISM. All tid du lägger på att laga mat, som ändå äcklig, allt du väljer att hitta på är tråkigt, och det enda dom vill göra, det har du inte råd med.
TRO mig, det är inte lätt!🤯

Men någonting som man har tagit med sig genom livet och resans gång, det har i alla fall för mig varit att det är okej! Det är okej att må så här
Det är okej att känna att du inte orkar mer
Det är okej att blir arg ibland
Det är okej att vara ledsen, det är framförallt okej att vara ledsen ofta.
Det är också okej att höja rösten,
Det är okej att sätta krav som känns orimliga för dig själv, för att dom ska bli rimliga för barnen. 

För en dag, kommer du få tillbaka kärleken du ger dom varje dag, det kommer att betala sig att vara frustrerad