SAMTALET SOM BLEV BÖRJAN TILL NÅGONTING SOM ALDRIG KOMMER TA SLUT.  ❤️

Jag kommer aldrig glömma det samtalet jag fick ifrån Elias förskola i början av hösten 2019.
Ett relativt odramatiskt samtal, men ett samtal som kom att ha en väldigt stor betydelse för mig.
Pedagogen som ringde, ville ha ett samtal tillsammans med mig gällande Elias. Vilket inte väckte någon större reaktion hos mig just där och då. Det är ju inga konstigheter att man vill ha en avstämning ifrån förskolan?🙄
Jag minns väl rummet vi satt i, ett mindre utrymme med ett ljusbrunt, runt, ganska så omodernt bord med sex stolar placerade tätt intill bordet. Angränsande låg ytterligare ett litet mindre rum, ett lekrum fyllt med lego och dockhus. Till höger fanns ett tvådelat fönster med en liten mönstrad beige gardinkappa.

Trots alla sex stolar, var det bara vi två som satt vid det runda, alldeles för stora bordet.
Hon satte sig mitt emot mig, men strax därefter, precis innan hon skulle påbörja en mening, flyttade hon stolen närmre så vi båda satt på den vänstra sidan av bordet.
Jag förstod rätt snabbt att det måste vara någonting specifikt och viktigt som hon ville diskutera, annars hade hon ju aldrig flyttat sin stol så nära min. Jag upplevde henne smått nervös, och jag kunde känna hennes oro, över hur min reaktion skulle utspela sig i det hon hade att berätta.
Konstigt nog så minns jag nästan hela samtalet ordagrant, jag minns att hon gjorde mig nervös och samtidigt fick mig att känna en olustig känsla i hela kroppen.
Men varför jag blev nervös vet jag inte, vi skulle ju bara ha ett vanligt avstämnings "samtal" om min treåriga son. Visserligen så var jag ju helt införstådd i att Elias ibland kunde leva rövare på förskolan, men inte värre än att han återigen hade listat ut vilken sifferkombination det var på kodlåset in och ut ifrån förskolan.
Självklart fanns nackdelar med att han var onormalt begåvad när det kom till siffror och koder, men ur mitt perspektiv kanske man inte borde placerat ett kodlås till dörren på en förskola så att en treåring når upp.

Samtalet började väldigt positivt och hon tog upp många bra egenskaper som Elias hade.💕
Precis som vilken annan förälder som helst, satt jag tillbakalutad och kände mig oerhört stolt!

Men den olustiga känslan som jag fick när jag slog mig d bordet ville inte riktigt försvinna, någonstans satt jag bara och väntade på att samtalet skulle byta riktning.
Till slut zoomade jag ut helt och kunde inte längre fokusera på det hon sa, jag såg att hennes läppar rörde på sig, men det var som att någon hade stängt av ljudet. Kanske överanalyserade jag situationen som jag ofta gör, eller så försökte jag rädda mig själv igenom att förbereda mig på det värsta tänkbara scenariot för att inte få en chock.
succesivt kom ljudet tillbaka och hennes mun rörde inte bara på sig utan jag kunde också höra hennes ord.

Glad, positiv, viljestark, energisk, smart, ja orden bara fortsatte trilla ur hennes mun, och hon beskrev Elias ungefär på samma sätt som jag skulle gjort.
Sedan kom vändningen, den som jag hade suttit och förberett mig på under hela samtalet.
(Nu var ju hela långa samtalet kanske på sin höjd (5–10 minuter), men för mig kändes de betydligt mycket längre.
Det blev dock inte alls en sådan vändning som jag hade förberett mig på, så det var ju ganska onödigt att sitta och försöka tyda hennes läppar samtidigt som jag var någonstans mitt emellan ett derby och en spökbollmatch i huvudet.

Hon började beskriva sin egen livssituation, att hon var skild, hade barn, bonusbarn och var fostermamma.
Jag tror inte att jag i den stunden förstod vart samtalet var på väg, eftersom jag var totalt chockad och samtidigt fast i hennes intressanta historia om hennes liv. Jag upplevde i den stunden att sättet hon valde att dela med sig utav sitt privat liv var oplanerat från hennes sida, men det gav mig en känsla av förtroende och lugn.

För en sekund fick jag en känsla av att samtalet kanske skulle komma att handla om separation. Jag var ensamstående och barnen hade tyvärr inte den bästa relationen till deras pappa. Kunde det vara så att Elias visade ett beteende utav en saknad som inte jag såg?

Alla dessa positiva egenskaper som hon hade kastat ur sig samlades i ett moln och försvann ut ur rummet.
Hon började i stället gradvis beskriva svårigheter som hon upplevde att Elias hade. Inte på ett överdrivet nedvärderade sätt, hon hade fortfarande en mjuk och omtänksam röst, och jag kände att det fanns en respekt och också en rädsla utav att trampa mig på tårna.
Den ENERGIN OCH POSITIVITET  som hon tidigare beskrivit, var inte längre på plussidan.😒

Hon satt en lång stund och beskrev Elias olika beteenden såsom, impulsivitet, raseriutbrott, aggressioner, högljuddhet,  men jag avbröt henne aldrig?.
Ingenting av det hon sa kom som en större chock, jag är ju ändå mamma till honom och väl insatt i hur hans beteende kunde växla snabbt. Kanske blev det lite verkligt dock att någon annan faktiskt lyfte ett beteende hos min son som jag har blundat för, just för att jag inte haft orken att acceptera, eller för att jag valt mina kamper, som vilken annan ensamstående förälder som helst skulle göra.

Jag vet att hon återigen började prata om hennes familj, om hennes bonusbarn som hade diagnoser och svårigheter.
Hon berättade så mycket för mig som jag inte hade en aning om, som jag förmodligen aldrig hade fått veta, eller lära mig om, ifall inte det samtalet hade ägt rum den dagen, i det lilla rummet, med det alldeles för stora bordet.

Man kan säga att hon satt på en hel del erfarenhet när de kom till barn med speciella behov.

Men jag kommer också så väl ihåg att jag mitt i hennes beskrivning av mitt "kaotiska" barn bara satt där, lyssnade, tog in, förstod, och höll med. Det var som att allt föll på plats för mig med Elias beteende. Jag kände nog också någon form av tillgivenhet till en annan person som faktiskt lyssnade och förstod mig.
Förmodligen hade nittio procent av alla föräldrar sagt emot, kanske hade stoltheten tagit över, ilskan att bli påhoppad hade urartat, eller så hade rädslan av få höra att du misslyckats som förälder totalt fått dig att bryta ihop. Inte så konstigt egentligen, när det handlar om det man älskar mest av allt.

Anledningen till att just den här förskole pedagogen valde att blanda in sin personliga erfarenhet, tror jag, fick mig att finna ett enormt förtroende för henne. Hon satt inte bara och slängde ur sig vad Elias gjorde för fel, hon lyfte hans positiva sidor, hon förklarade vikten i att oavsett om han bara är ett "galet", eller vilset barn just nu på grund av omständigheterna i hans liv, eller om det är så att han faktiskt behöver extra stöd på grund av eventuell funktionsnedsättning, så ska den handräckningen finnas där när han börjar skolan.

Idag är jag enormt tacksam för att hon tog initiativet och lyfte dom svårigheterna som fanns i mitt fantastiska underbara Energi barn.
Förmodligen är det många barn som faller mellan stolarna just på grund av att förskole pedagoger och lärare inte riktigt vågar ta den diskussionen med föräldrar, och för att det tyvärr är brist på erfarenhet och kunskap i våra förskolor och skolor.
Och det finns säkert lika många scenarier där det är precis tvärtom. Där Pedagoger eller lärare faktiskt lyfter samtalet och det kanske inte alls handlar om en problematik i slutändan.

Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle lämna ett sådant litet instängt, och utsatt rum, med så mycket erfarenhet och lärdom som jag faktiskt gjorde.
Inom loppet utav en vecka, hade jag läst minst tre böcker om NPF diagnoser, och 3 nya var på väg hem i brevlådan. Jag fann helt enkelt någon form av energi genom det mötet, som att jag på något sätt fick ett handtag till att hjälpa min son bli den ben bästa versionen av sig själv.

samtalet som blev början till någonting som aldrig kommer ta slut.❤️